Michael Moon – Vägen framåt

Denna text är en uppföljning av en tidigare artikel som postats på facebook-gruppen Grön Omstarts sida och som hade publicerats i tidningen Syre. Den bygger vidare på det tidigare förslaget att den gröna ideologin ska eftersträva en mycket närmare koppling mellan teori och praktik (är lika med – grön praxis) och undersöka vad detta innebär för Miljöpartiets programarbete.

Den senaste tiden har det blivit uppenbart för alltfler iakttagare att Miljöpartiet befinner sig i en djup kris. T o m partiets primus motor Per Gahrton har tvingats konstatera på sin facebooksida nyligen:”Det är tuffa tider för MP”. Men problemen har funnits länge och i motsats till vad Per tycks tro, menar jag att problemen är strukturella och har varit inbyggda i partiet redan från början.

För ett parti med så många högutbildade medlemmar kan det verka besynnerligt att partiet under nästan hela sin historia har underlåtit att skaffa sig en ordentlig ideologisk grund. Varför? Jag ser flera förklaringar till detta.

En anledning till att partiet har intagit en utpräglad låtgå-attityd till sin ideologi kan (speciellt tidigare) ha varit att många miljöpartister har sin bakgrund i en eller flera utomparlamentariska rörelser. Dessa grupperingar mäter sin slagkraft i termer av antalet medlemmar. Det gäller för dem att mobilisera så många människor som möjligt till sina manifestationer. För dessa grupper är det sekundärt vilka motiv dessa tillskyndare har för sina personliga ställningstaganden. Trots detta fanns i dessa manifestationer, som de stora Barsebäcksmarscherna, en påtaglig men outtalad samsyn – en vi-känsla. Och det fanns bland dessa demonstranter och åskådare de som trodde att denna känsla av samhörighet skulle kunna överföras till ett nytt parti, ett parti som skulle se sig självt som alternativrörelsens parlamentariska gren. Hur blev det med det där?

Historisk bakgrund

Det fanns också en annan, mer taktiskt inriktad grupp, vars medlemmar även de anslöt sig till det nya partiet. Trots att få av dessa personer hade deltagit i den utomparlamentariska kampen var de nog så oroade över sakernas tillstånd. De noterade att i alternativrörelsens demonstrationer fanns både vänster- och borgerligt sinnade väljare och att dessa när det blev dags att lägga sina röster, skulle de facto motarbeta varandra. Därför såg de det nya partiets blocköverskridande potential och tog följdriktigt till sig de tyska Grönas slogan: ”Inte höger, inte vänster men rakt fram!” Dessa personer såg alla försök att klargöra Miljöpartiets position gentemot de befintliga blocken som ett potentiellt hot mot det nya partiets sammanhållning. Detta, mycket kortfattat, är den historiska bakgrunden till att det uppstod en spänning mellan”Fundis” och”Realos” i det svenska Miljöpartiet.

Men det finns en annan, mindre uppmärksammad men nog så viktig faktor som jag nämnde i min tidigare artikel nämligen det förödande glappet som råder mellan teori och praktik, där med ”teori” menas den övergripande ideologin och med ”praktiken” de konkreta politiska ställningstagandena.

Behovet av nya arbetsformer

När partiet konstituerades 1981 eftersträvades en hög grad av interndemokrati som skulle uppnås genom könskvotering, förbud mot mångsyssleri m m. Intresset för en livskraftig gräsrotsdemokrati var starkt i början – men avtog med tiden. Nu är det dags att gå vidare på den vägen! I min tidigare artikel här hävdade jag att en omstart för Miljöpartiet bl a. borde innebära att partiet ska eftersträva en annorlunda och mycket intimare koppling mellan teori och praktik, mellan sina ord och sina handlingar. För att detta inte bara ska bli tomma ord måste denna målsättning sätta spår i partiets arbetssätt, inte minst i hur man tar fram nya program.

GO har på eget initiativ påbörjat detta arbete på ett mycket lovvärt sätt, men något av det viktigaste och svåraste kvarstår att göra. Nämligen att i partiprogrammet integrera det övergripande portalavsnittet som ska sammanfatta partiets ideologi.

I den nuvarande versionen inleds denna del med de numera obligatoriska tre (tidigare fyra) solidariteterna”. Dessa är:

Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet,
Solidaritet med kommande generationer, och
Solidaritet med världens alla människor.

För övrigt är den kortfattad, överslätande och alltför allmänt hållen.

Här står, t ex att ”vi vill bryta ner alla diskriminerande och ohållbara maktstrukturer i samhället” utan att tala om vilka dessa maktstrukturer är och hur de har uppstått. Texten hänvisar till ”en grön samhällsanalys” men vi får inte veta något mer än att denna analys bygger på” en helhetssyn”.

Vidare står det: ”Politikens koppling till forskning är viktig och forskningens resultat bör tas tillvara …” och man bortser ifrån att den största delen av forskningen är militärt inriktad. Avslutningsvis finns kärnan i textens låt-gå budskap i följande meningar: ”Vi tror på mångfald, och det är en av den gröna rörelsens styrkor” och ”Det finns många sätt att vara grön på”. Om dessa sätt någonsin skulle kunna komma i konflikt med varandra står det ingenting om.

Därefter tas ett snabbt språng över till de mer ”matnyttiga” delarna programmet. Den resterande delen består alltså av ett antal mer eller mindre konkreta, men disparata policy-punkter. Men denna uppräkning säger ingenting om punkternas inbördes angelägenhetsgrad, d v s vilka av punkterna ska ges prioritet ifall två eller flera punkter kommer i konflikt med varandra. Och framför allt: varje stringent försök att härleda policy-punkterna ur det bakomliggande gröna tänkandet lyser med sin frånvaro.

En grupp för ideologifördjupning. Nu!

En grupp borde bildas som ska ta sig an arbetet med att förbereda en ny och bättre inledningstext till partiprogrammet. Exakt hur en sådan integrerande text ska arbetas fram är inte alldeles självklart. En idé, som ligger nära till hands, är att texten ska förberedas av en särskild grupp inom GO, vars arbete kommer att bli besvärligt, samvetsgrant och tidskrävande. Medlemmarna i denna grupp måste kunna diskutera fritt kring en lång rad grundläggande frågeställningar som partiets medlemmar och andra gröna behöver få vägledning i.

Här är förslag på några av de många frågor som skulle behöva behandlas här:

Partiet är en del av den internationella gröna rörelsen. Stämmer denna rörelses och partiets ideologi överens? (1)

Vilka förändringar måste ske för att ett ekologiskt hållbart samhälle ska kunna uppnås? (2)

Vad är partiets syn på ekonomisk tillväxt i världen och Sverige idag? (3)

Vilka är människornas främsta behov och i vilken utsträckning uppfylls dessa i dagens samhälle? (4)

Partiets politik syftar till både ekologisk som samhällelig rättvisa. Är dessa mål förenliga och i så fall i vilken utsträckning är de beroende av varandra? (5,6)

En redogörelse för partiets ideologi skulle behöva klargöra partiets människosyn (inklusive människans förhållande till naturen), dess samhällssyn och kunskapssyn samt på vilket sätt dessa håller ihop. Dessutom skulle den genom att använda sig av korsreferenser visa hur de olika programpunkterna hänger samman samt säga något om deras inbördes vikt.

Denna grupp bör komma till stånd så fort som möjligt, utan att avvakta partiets kongress i maj i år. Det är ju bråttom!

/Michael Moon

Författaren Michael Moon var med och bildade Miljöpartiet. Under en period, då han när han inte jobbade som folkhögskolelärare, var han utbildningsansvarig för partiet. Senare läste han humanekologi i Lund och med avlade en doktorsexamen om grön ideologi. Några år senare (2014) kom boken Grön filosofi. Tankar kring en ny ideologi (Förlaget Arkiv, Lund,) som byggde på avhandlingen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *